Inlägg postade i ‘Cava’
Billiga och enkla nyårsmenyn 2011
Förra årets tips på nyårsmenyer i olika pris- och ambitionsnivåer med passande viner blev väldigt populära. Jag repriserar dem därför men har uppdaterat vinvalen. Jag har valt ut viner som ska finnas tillgängliga i stora delar landet så de ska vara hyfsat lätta att få tag på. Vill du göra något krångligt och dyrt så ska du kika här. Är det förslag på mousserande vin och champagne samt hur det serveras så hittar du det i denna bloggpost.
Skaldjur hör till och frysta räkor blir både billigt och gott i
som smakar smaskens med en snygga, fruktiga och välgjorda
Jacob’s Creek Chardonnay Pinot Noir Brut
Varmrätten är klassiskt fransk, görs på grytkött, sköter sig självt och blir en mustig
som njuts med kryddiga, smakrika och sydfranska
Château Prat-Majou-Gay Vieilles Vignes
Middagen avslutas med en
som smakar fantastiskt till söta, sydafrikanska
Champagnetips 2011
Här kommer mina tips på champagne och mousserande i repris från förra året, lätt uppdaterade och redigerade.
Här är allt du behöver veta om inköp, servering och hantering av champagne och mousserande vin inför nyårsfirandet.
Vilken är den bästa champagnen och det vettigaste alternativet bland de mousserande vinerna? Det kanske är den vanligaste frågan när vi närmar oss jul och nyår. Svaret beror på smak, plånbok och vem du frågar. Mina tips utgår helt utifrån vad jag själv tycker är bra, ekonomiskt försvarbart och vad jag utan att skämmas skulle bjuda på. Till skillnad från många vinskribenter som hissar trista och beska Chapel Hill så skulle jag aldrig få för mig att rekommendera något jag själv inte skulle köpa eller dricka. Urvalet är gjort med tanke på att vinerna ska finnas tillgängliga i många butiker.
Bland champagnerna har jag tre säkra kort som alltid levererar. Mest allround och åt det fruktigare hålet är Pannier Brut Tradition som funkar till aperitif och entrérätter med skaldjur exempelvis. Kostar under tvåhundra kronor men smakar mycket mer. Mycket stram, ung, frisk och elegant med mycket tydlig mineralkaraktär är Launois Blanc de Blancs Brut. Servera gärna med salta eller syrliga tilltugg som tar udden av syran i vinet. I den kraftfulla, smakrika och mogna stilen vinner alltid Bollinger Special Cuvée Brut. Lite dyrare än de andra men värd varenda krona. Står du på Systembolaget utan att hitta ovanstående så undvik ändå till varje pris Moët & Chandon. Vilken annan champagne du väljer kommer förmodligen att vara bättre.
Som alternativ till champagne är crémant från Frankrike ganska svårslaget. Louis Bouillot Brut är en av de bästa för tillfället och är väldigt lik en fruktig, lite mognare champagne i stilen. Finns även som magnum. Lachèze Brut från Jura är mer lik en frisk, elegant blanc de blanc i stilen och har en mycket fin mineralkaraktär. Langlois Crémant de Loire Brut är dominerad av chenin blanc vilket märks på den friska syran och den päron- och äppelfruktiga karaktären med inslag av honung.
Cava ska vi absolut inte glömma bort i sammanhanget. Tillverkad på samma sätt som både champagne och crémant men på andra druvor och i annan stil. Tyvärr finns det (som vanligt!) inte så mycket att välja på i Systembolagets ordinarie sortiment. 2008 L’Hereu de Raventós i Blanc Brut Nature är dock en utmärkt cava i den modernare, knastertorra och elegantare skolan. Även italienska Ferrari Brut och sydafrikanska Graham Beck Brut Pinot Noir Chardonnay är framställda på den klassiska metoden och även samma typ av druvor som champagne och leverar bra kvalitet och karaktär för pengen.
Servering och Hantering. För många, allt för många, är nyårsafton den gång på året man dricker champagne. Eftersom osäkerheten är stor och champagneservering inte ingår i grundskolans läroplan (ännu) så kommer här lite goda råd.
- Champagne eller mousserande? Det är stor skillnad på champagne och mousserande viner från andra ursprung. Även den okunnige känner kvalitetsskillnaden vid jämförande provning. Tro mig. Jag har oräkneliga champagneprovningar med nybörjare bakom mig. Sedan är det en annan fråga om man tycker att skillnaden är värd pengarna. 69 kronor eller 269? Men är ni ett sällskap på sex personer så kostar ett glas champagne runt 40 kronor. Det kanske det kan vara värt ändå?
- Kyl inte champagnen för hårt. Kylskåpskallt (cirka +6°) är i kallaste laget. Ta ut champagnen en stund innan den ska serveras. Champagnekylare med is är inte att rekommendera. Om champagnen får stå för länge blir den så kall att aromerna helt ”fryser inne”. Fyll istället kylaren med kallt vatten så håller vinet sin temperatur.
- Öppna med försiktighet. Se till att inte flaskan har skakats innan den ska öppnas. Låt flaskan stå på ett stadigt underlag. Ta bort folien, greppa om flaskhalsen med tummen över korken och lossa grimman. Ta inte bort grimman! Ståltråden hjälper till att ge ett bra grepp om den lite glatta korken. Ta ett stadigt grepp om korken och grimman och håll om bottnen på flaskan. Se till att ingen står i vägen. Vrid på flaskan och känn hur korken genast släpper sitt grepp. Håll emot och lått korken sakta arbeta sig upp med hjälp av trycket. Vicka lite på korken för att hjälpa till. Det ska bara pysa lite lätt när korken åker ur.
- Sabrera. Om du nödvändigtvis måste briljera så kan du alltid sabrera. Kolla min lilla instruktionfilm på YouTube.
- Glas. De höga smala ”flöjtglasen” rekommenderas då de bäst bevarar bubblorna. Coupeglasen har nyligen fått en obegriplig renässans. Avstå! Både aromer och kolsyra sticker iväg fort som attan. Pröva då hellre ett vanligt vitvinsglas, det låter dig uppleva aromen i vinet bättre än både flöjt och coupe. Ett riktigt champagneglas ska också ha en lite ojämnhet längst ned i kupan där en stilig bubbelpelare kan bildas. Har du köpt billiga champagneglas kan du fixa detta genom att raspa lite lätt med en syll eller spetsig kniv.
- Hälla upp. Det skummar lätt över när man häller upp champagne. Om du ska servera många gäster kan du förbereda lite. Häll upp några centiliter champagne i varje glas. När du sedan serverar skummar det inte lika mycket och du slipper spill och söl.
- Spara inte det bästa till sist. Håll inte på champagnen till tolvslaget, då är smaklökarna med största sannolikhet fördärvade. Servera champagnen som välkomstdrink eller till förrätten. Till fyrverkerierna duger det gott med ett enklare mousserande.
- Överbliven champagne. Om det, mot förmodan, skulle bli champagne över så gör du en tuss av hushållspapper och stoppar ner i flaskhalsen. Ställ sedan flaskan kallt. En halvfull flaska klarar sig ett par dygn på detta sätt. Champagne smakar faktiskt ofta bättre när en del av bubblorna försvunnit. Enklare moussernde viner håller inte lika bra och blir snabbt avslagna. Att sätta en tesked i flaskhalsen är en myt som avlivats.
- Viktigast av allt! Drick och njut!
Supersexig rosa cava
Att hitta bra roséchampagne till ett rimligt pris är inte lätt. Ska det vara riktigt bra så blir det ofta mycket dyrt. Som tur är finns en cava som slår de flesta av dem på fingrarna.
Raventós i Blanc ”de Nit” föll jag pladask för redan när jag var på bodegan i Penedés i höstas. Då provades årgång 2008 av detta speciella vin (läs mer i denna bloggpost). Igår drack vi årgång 2007 från en butelj jag fick med mig hem. Den äldre årgången hade lite mer karaktär av hallon men var i övrigt lika elegant, fruktig och smakrik med samma fantastiska fina, täta och mjuka mousse som årgången som provades på plats. Farligt läcker och försvinnande god! Ännu farligare är att vinet nu finns i beställningssortimentet till blygsamma 149 kronor. Jag har redan beställt en låda. Sommaren är räddad!
Från Raventós i Blanc finns i ordinarie sortimentet det vita L’Hereu Reserva Brut Nature som också kan rekommenderas. Vill du ha en rosécava till lägre pris så är Segura Viudas Brut Rosé riktigt trevlig, snygg och fruktig med massor av karaktär av solvarma sommarbär från den lokala druvan trepat. Nästan flirtigt lättdrucken och ett riktigt fynd! Men ”de Nit” måste du prova.
(För övrigt är jag galet nöjd med kvaliteten på bilderna jag tar med min iphone.)
Billiga och enkla nyårsmenyn
Edit: Jag har uppdaterat vinvalen för år 2011 här.
Här kommer tips och recept till en komplett nyårsmeny för dig som inte vill lägga så mycket tid och pengar på maten. Passande viner tipsar jag också om. Vill du göra något krångligt och dyrt så ska du kika här.
Skaldjur hör till och frysta räkor blir både billigt och gott i
som smakar smaskens med en bra och bubblig cava till reapris som
Varmrätten är klassiskt fransk och görs på grytkött som sköter sig självt och blir en mustig
som njuts med ett fruktigt, kryddigt och mustigt rhônevin som
Middagen avslutas med en fräsch och marängsvissig
som smakar fantastiskt till friska, söta bubblor från
Årets champagnetips!
Här är allt du behöver veta om inköp, servering och hantering av champagne och mousserande vin inför nyårsfirandet.
Vilken är den bästa champagnen och det vettigaste alternativet bland de mousserande vinerna? Det kanske är den vanligaste frågan dessa dagar mellan jul och nyår. Svaret beror på smak, plånbok och vem du frågar. Mina tips utgår helt utifrån vad jag själv tycker är bra, ekonomiskt försvarbart och vad jag utan att skämmas skulle bjuda på. Till skillnad från många vinjournalister som hissar vidriga Chapel Hill så skulle jag aldrig få för mig att rekommendera något jag aldrig själv skulle köpa eller dricka.
Bland champagnerna har jag tre säkra kort. Mest allround är Pannier Brut Tradition som funkar till aperitif och entrérätter med skaldjur exempelvis. Kosta under tvåhundra men smakar mycket mer. Mycket stram, ung, frisk och elegant med mycket tydlig mineralkaraktär är 2004 Launois Vintage Blanc de Blancs Brut. Servera gärna med salta eller syrliga tilltugg som tar udden av syran i vinet. I den kraftfulla, smakrika och mogna stilen vinner alltid Bollinger Special Cuvée Brut. Lite dyrare än de andra men värd varenda krona. Står du på Systembolaget utan att hitta ovanstående så undvik ändå till varje pris Moët & Chandon. Vilken annan champagne du väljer kommer förmodligen att vara bättre.
Som alternativ till champagne är crémant från Frankrike ganska svårslaget. Louis Bouillot Brut är en av de bästa för tillfället och är väldigt lik en fruktig, lite mognare champagne i stilen. Finns även som magnum. Lachèze Brut från Jura är mer lik en frisk, elegant blanc de blanc i stilen och har en mycket fin mineralkaraktär. Langlois Crémant de Loire Brut är dominerad av chenin blanc vilket märks på den friska syran och den päron- och äppelfruktiga karaktären med inslag av honung.
Cava ska vi absolut inte glömma bort i sammanhanget. Tillverkad på samma sätt som både champagne och crémant men på andra druvor och i annan stil. Tyvärr finns det inte så mycket att välja på i Systembolagets ordinarie sortiment. L’Hereu de Raventós i Blanc Brut Nature är en cava i den modernare, knastertorra och elegantare skolan. Mattsvarta trotjänaren Cordon Negro Brut skäms inte för sig heller även om den fått lite skamfilat rykte, mest beroende på sin popularitet. Kan du tänka dig en rosé så är Segura Viudas Brut Rosado fantastiskt trevlig, sommarbärig och välgjord till ett obegripligt lågt pris.
Servering och Hantering. För många, allt för många, är nyårsafton den gång på året man dricker champagne. Eftersom osäkerheten är stor och champagneservering inte ingår i grundskolans läroplan (ännu) så kommer här lite goda råd.
- Champagne eller mousserande? Det är stor skillnad på champagne och mousserande viner från andra ursprung. Även den okunnige känner kvalitetsskillnaden vid jämförande provning. Tro mig. Jag har oräkneliga champagneprovningar med nybörjare bakom mig. Sedan är det en annan fråga om man tycker att skillnaden är värd pengarna. 69 kronor eller 269? Är ni ett sällskap på sex personer så kostar ett glas champagne strax över 40 kronor. Det kanske det kan vara värt ändå?
- Kyl inte champagnen för hårt. Kylskåpskallt (cirka +6°) är i kallaste laget. Ta ut champagnen en stund innan den ska serveras. Champagnekylare med is är inte att rekommendera. Om champagnen får stå för länge blir den så kall att aromerna helt ”fryser inne”. Fyll kylaren med kallt vatten så håller vinet sin temperatur.
- Öppna med försiktighet. Se till att inte flaskan har skakats innan den ska öppnas. Låt flaskan stå på ett stadigt underlag. Ta bort folien, greppa om flaskhalsen med tummen över korken och lossa grimman. Ta inte bort grimman! Ståltråden hjälper till att ge ett bra grepp om den lite glatta korken. Ta ett stadigt grepp om korken och grimman och håll om bottnen på flaskan. Se till att ingen står i vägen. Vrid på flaskan och känn hur korken genast släpper sitt grepp. Håll emot och lått korken sakta arbeta sig upp med hjälp av trycket. Vicka lite på korken för att hjälpa till. Det ska bara pysa lite lätt när korken åker ur.
- Sabrera. Om du nödvändigtvis måste briljera så kan du alltid sabrera. Kolla min lilla intruktionfilm på YouTube.
- Glas. De höga smala flöjtglasen rekommenderas då de bäst bevarar bubblorna. Coupeglasen har nyligen fått en renässans. Avstå! Både aromer och kolsyra sticker iväg fort som attan. Pröva hellre ett vanligt vitvinsglas, det låter dig uppleva aromen i vinet bättre än både flöjt och coupe. Ett riktigt champagneglas ska också ha en lite ojämnhet längst ned i kupan där en stilig bubbelpelare kan bildas. Har du köpt billiga champagneglas kan du fixa detta genom att raspa lite lätt med en syll eller spetsig kniv.
- Hälla upp. Det skummar lätt över när man häller upp champagne. Om du ska servera många gäster kan du förbereda lite. Häll upp några centiliter champagne i varje glas. När du sedan serverar skummar det inte lika mycket och du slipper spill och söl.
- Spara inte det bästa till sist. Håll inte på champagnen till tolvslaget, då är smaklökarna med största sannolikhet fördärvade. Servera champagnen som välkomstdrink eller till förrätten. Till fyrverkerierna duger det gott med ett enklare mousserande eller Pommac.
- Överbliven champagne. Om det, mot förmodan, skulle bli champagne över så gör du en tuss av hushållspapper och stoppar ner i flaskhalsen. Ställ sedan flaskan kallt. En halvfull flaska klarar sig ett par dygn på detta sätt. Att sätta en tesked i flaskhalsen är en myt som avlivats.
- Viktigast av allt! Drick och njut!
GOTT SLUT OCH NYTT ÅR!
Tappade hakor och jästfarm hos Freixenet
Jag måste inleda denna långa text med att på förhand be om ursäkt för mina överord, onödigt många utropstecken och ovanligt positiva ordalag.
Föreställ dig en Bond-film där skurken planerar ta över världen genom en ondskefull plan som involverar vin. Föreställ dig sedan hans eleganta reception, underjordiska produktionsanläggning och högteknologiska laboratorium med vitklädda tekniker. Så är det att besöka Freixenet. Fast utan den slemme boven förstås.
Bara att stiga ner de branta trapporna och skåda den vidsträckta fatkällaren där dosagevinerna (de få 
centliter som tillsätts efter att jästen avlägsnats ur flaskan) lagras fick oss att tappa hakorna och inse hur enorm produktionen är och hur noggrann man är med kvalitet och karaktär. För de högsta kvaliteterna hade man andra dosageviner som lagrades i ett solerasystem och hade en medelålder på 20 år!
Fyra våningar ned i de gamla källarna lagras Freixenet Real Reserva under naturkork precis som hos Recaredo. Denna källare anknöt därefter till den modernare källaren i åtta (!) våningar där ett litet tåg turligt nog transporterade oss vidare. Absolut hissnande att uppleva denna enorma lagringsyta där ofattbara mängder vin lagrades fyrtio flaskor högt staplade av helautomatisk robotar.
Hakorna tappades ytterligare en gång när det berättades att man tagit fram en metod att flytta jästen i flaskan till korken (reumage). På traditionellt sätt för hand tar denna process ungefär en månad och i modernare gyropaletter 5-6 dagar. Men genom att ha utvecklat
en butelj med särskilt glatt insida, jäst med mindre vidhäftning och en förenklad metod (vagga) så hade man fått ner tiden till 60 minuter!!!
I slutet av rundturen hamnade vi i ”jästfarmen”. Detta är en avdelning som endast sysslar med forskning och odling av jäst. Avdelningen ser ut som och är lika stort som ett medelstort modernt vineri. När man sätter en jäst utgår man från en samling celler i ett provrör och på 30 dagar har man 100 000 liter! Dagligen kontrollerar man jästens genetiska kod så inga spontana mutationer uppstår. Absolut häpnadsväckande. Forskningen kring jästen är omfattande och man förfogar över ett välbemannat laboratorium som inte saknar något i utrustningsväg.
Mest imponerande är ändå kvalitetsambitionen som visar sig i att man är de enda i området som plockar druvorna för hand i 25-kilosbackar 
av plast med avrinning i botten så att all eventuell oxiderad must rinner bort. De 1200 kontrakterade odlarna förses med dessa backar som tvättas varje kväll. Alla druvor skördas manuellt på detta sätt för samtliga kvalitetsnivåer! Jämför med hur närmaste konkurrenten Codorníu slarvar bort sin kvalitet.
Oavsett hur stort och imponerande allt var och hur mycket man än trycker på att man satsar på kvalitet och forskning så är det slutligen i vinerna som vinproducenterna obönhörligen avslöjar sig. Jag hade redan tidigare provat de flesta vinerna i deras sortiment och provningen på plats befäste bara vad jag redan visste. Förvånad blev jag dock över hur fantastiskt väl vinerna stod sig i konkurrensen mot övriga viner som provats under veckan, räknar man dessutom in prislappen så är Freixenet en verklig vinnare. Storlek kan ha betydelse.
Fruktiga, friska och strama Elyssia Gran Cuvée Brut, mogna och fylliga 2007 Brut Vintage Reserva med sina toner av vita frukter och rosa Elyssia Pinot Noir Brut med sina rökiga, bäriga och örtiga toner kan alla utan tvekan beställas från Systembolagets beställningssortiment. Fyndstämpel på samtliga.
Imponerande i sin kraftfullhet och komplexitet var Reserva Real Brut med toner av rostat bröd, kaffe, rökighet och eucalyptus. Lite trist med den Dom Perignon-inspirerade presentationen men det obegripligt låga priset förlåter det mesta. Kostar 40-50 kronor mer i Spanien. Vill man testa något annorlunda så är mogna, aromatiska och halvsöta 2001 Malvasia som lagrats på sin jästfällning 66-76 månader en cava i traditionell söt stil och unik eftersom den är gjord på druvan malvasia! Testa till en fruktpaj med nötter eller en lagrad ost med fikonmarmelad.
Den stora överraskningen var dock Cordon Negro som med sin välkända mattsvarta butelj och sirliga guldtext nästan betraktas som ett skämt bland oss vintomtar. Jag skäms att jag inte provat den på många år och vill 
minnas att senaste gången var den halvtorr. Den variant vi fick prova och som säljs på Systembolaget är brut, det vill säga torr, och har lagrats 18-24 månader (!) på sin jästfällning, vilket med bred marginal överskrider vad som räknas som reserva och är längre än vad många enkla champagner lever upp till:
Ljust gul färg och fina bubblor. Liten till medelstor, ren, fruktig doft dominerad av citrus, mogna päron och med en liten rökighet. Medelfyllig, torr, frisk och fruktig smak dominerad av citrus och gul frukt. Ren eftersmak med viss längd, liten fetma och någon liten bitterhet.
För 74 inflationspengar kan man räkna detta som snudd på fynd i det billigare segmentet. Det finns en anledning till att detta är världens bäst säljande mousserande vin.
Efter detta omtumlande besök bar det iväg till det allra sista stoppet på vår resa; Segura Viudas. Denna respekterade kvalitetsproducent ägs av Freixenet och hanterar all druvmottagning för bägge bodegorna. Under rigorös kontroll, analys och selektion tar man under skördetid emot hissnande 1000 ton (en miljon kilo) druvor om dagen! Man har med andra ord lite druvmaterial att välja på när man ska göra sina viner.
Vid denna den allra sista provningen var jag ganska utmattad och uppskattade kanske inte de prisbelönta och omskrivna vinerna fullt ut. Men jag var inte mer illa däran än att jag kunde uppskatta Segura Viudas Brut Rosado som finns i princip alla systembolagsbutiker:
Ljust hallonfärgad. Stor, generös och uttrycksfull doft av skogshallon, jordgubbar, vattenmelon och gul banan. Smaken var torr, frisk, ganska fyllig, smakrik och mycket fruktig med smak av både solmogna hallon och hallonsoda. Rättframt, aptitretande, charmigt och fruktigt.
Efter denna rosa bärchock bar det av i full karriär till flygplatsen och den spännande resan i cava-land var över.
Sölig druvanalys hos Vilarnau
Sista dagens stressiga program kändes inte särskilt lockande. Att besöka moderna Vilarnau och jätten gluff-gluff Freixenet rörde inte upp särskilt mycket entusiasm efter att ha sett hantverket och engagemanget hos Recaredo. Tur att jag så ofta har fel.
Besöket hos Vilarnau kunde ha börjat bättre. En skördemaskin förde oväsen i vingården och en representant för ägaren Gonzalez-Byass 
tog emot oss utanför den opersonligt supermoderna bodegan. Hans presentation av företaget var så irriterande tråkig att jag fick lust att slåss. Som tur var släppte han ganska snart fram önologen Eva Plazas Torné som genast drog ut oss i vingården. Hon förklarade skördemaskinens närvaro med att skörden avslutats dagen innan men att de sparat några rader för att vi skulle få se lite aktivitet och kunna smaka druvorna. Sådant tackar man för!
Eva visade oss skillnader mellan de olika druvsorterna i storlek, klasens uppbyggnad och hur de lokala druvsorterna blad hade skyddande ”päls” på undersidan mot hettan, något 
som nykomlingen chardonnay saknade. Hon förklarade också ingående hur de arbetade i vingården och skapade förutsättningar för druvornas mognad. Med jämna mellanrum fick vi fly undan den ganska skrämmande skördemaskinen som effektivt skakade loss druvorna från klasarna. Vi räddade dock med oss några klasar som skulle med till druvanalysen.
Här hos Vilarnau skulle vi nu få vara med om en helt ny upplevelse. Utrustade med varsin kopia av J. Rousseaus och D. Delteils ”Sensorical Analysis of the Grape” skulle vi få lära oss att via 20 olika punkter bedöma de olika druvsorternas mognad. Vi fick klämma på druvorna för att känna elasticiteten, dra i stjälkarna, bedöma färg, smaka och avgöra hur fruktköttet häftade vid skinnet. Druvköttets syra och sötma, skalets strävhet och hållbarhet och kärnans mognad var ytterligare några av parametrarna. Det var en kladdig men mycket intressant och lärorik övning.
En mycket givande fältövning som gjorde det ointressanta med självupptagna vingårdsbesöket hos biodynamiska Recaredo än mer pinsamt.
Tyvärr överskuggade druvprovningen totalt den efterföljande vinprovningen som tyvärr fick stressas igenom. Vinerna hade dock en generellt god kvalitet, bland annat Vilarnau Brut som faktiskt är ett litet fynd i beställningssortimentet, men det var det sista vinet som verkligen gjorde ett bestående intryck. Grundvinet till Albert de Vilarnau Barrel Fermented Extra Brut var fatjäst och lagrad på nya franska ekfat från Allier under 6 månader med återkommande battonage (jästfällningen vispas upp). Efter den andra jäsningen på flaska lagrades den ytterligare 30 månader vilket i princip gör den till en gran reserva:
Djupgul färg och små fina bubblor. Stor, uttrycksfull doft av ananas, gul tropisk frukt, mango, citrus, rostade toner och vanilj. Fyllig, mycket frisk och koncentrerat fruktig smak med samma aromer som i doften och massor av mogen fruktighet parad med fin ekstruktur, nötighet och en lång, komplex eftersmak. Ännu mycket ungt. Som en mousserande variant av en kalifornisk chardonnay i gammal god stil.
Gödselhögar och dyraste cavan
Inför besöket hos Recaredo hade jag lovat mig själv att uppträda väluppfostrat och inte ställa obekväma frågor. De är nämligen den första cavaproducent som odlar enligt den biodynamiska religionen. Nu spelade mitt exemplariska uppförande ingen roll för de övriga deltagarnas oskyldiga frågor fick den buttre och oengagerade vingårdsansvarige att brutalt avslöja sig med sina svamliga svar. Jag har sällan hört så mycket dynga. Vi fick bland annat lära oss att vinstocken ”tänker” och att en ”orörd” vinstock kommer i ”balans och skapar perfekta druvor”. Han måste missat lektion ett i vinodlarkursen; för vinstocken är produktionen av frukt sekundär. Det är genom att tukta tillväxten av blad och rankor som vinstockens kraft kanaliseras till fruktproduktion. Ett synnerligen menlöst vingårdsbesök där det mest intressant var att titta på komposthögarna där pinnar markerade var de homeopatiska mängderna voodoopreparat pregats ner.
Som tur var slapp vi prat om måncykler, kosmisk energi och rotdagar när vi kom till caven. Här andades det istället tradition, kvalitet, passion och 
fokus på kvalitet.
Hos denna lilla producent (som obegripligt nog saknar svensk importör) görs allt, säger allt, för hand. Vinerna lagras för det första i, för spanska förhållanden, mycket svala källare i mellan 40 och 100 månader. Plus. Lagringen sker inte under under kronkapsyl som brukligt utan på traditionellt sätt med naturkork som hålls fast med en metallklammer (agraff). Därefter skakas och vrids buteljerna för hand (riddlas) dagligen under en månads tid för att flytta jästen till flaskhalsen. Avlägsnandet av jästen (degorgering) sker här helt manuellt. Man fryser inte ens flaskhalsen och därför kan varje flaska och kontrolleras så att den inte blivit korkdefekt. Vi förevisades hela processen och den otroligt skickliga (och inte så lite stolta) yrkesmannen förlorade endast några futtiga centiliter i hanteringen.
Rundturens höjdpunkt blev en provning i deras ”vinbibliotek. av deras prestige-cava Turó d’en Mota 
som degorgerades just innan den hälldes i glasen. Vinet görs endast av druvan xarel.lo från 70-åriga stockar som växer på en knappa hektaret stor vingård i nordligt läge. Första årgången var 1999 och man har producerat varje år efter det. Vi provade årgång 2000 som är den som släppts för försäljning efter att ha lagrats på jästfällningen i över 100 månader.
Mycket, och oväntat, ljus gul färg med extremt små bubblor. Stor, utvecklad doft med typiska men välintegrerade rökiga gummitoner. Bränt socker, karamell, nötter, mandel/marsipan, jäst och gula, nästan bokna äpplen. Doften utvecklas i glaset hela tiden och får fruktigare toner efter några minuter. Smaken är torr med en avrundad, silkig syra, kraftfull och något oxiderad smak av bokna äpplen, läder och med en ganska tydlig ekstruktur och mycket fin och krämig mousse. Frukten är slank och där finns en mineralitet som nästan upplevs som sälta. Lång och komplex eftersmak där oxidationen blir ganska tydlig.
Imponerande vin i sitt sammanhang och i ganska tydlig Bollinger-stil. Ett unikt vin på många sätt men ingen representant för någon cava-stil och knappast värd begärda 99€.
Övriga viner provades under den enkla men trevliga middagen var alla mycket imponerande. Hantverk, kvalitet och personlighet i varje detalj. När ska vinälskare bli upplysta nog att pröva något annat än champagne när de vill ha bubblor?
Cavans födelsplats och sunkiga druvor
Efter natur- och vinupplevelserna hos Parés Balta var det dags att besöka den näst största och kanske mest kända cavaproducenten: Codornìu. Firman har ett gott historiskt anseende i Spanien och gör stor affär av att det var hos dem som Manuel Raventós skapade den första cavan år 1872.
Vid ankomsten möttes vi av en lång kö med traktor med flaken fullastade med druvor och rakt över vägen låg Raventós i Blanc som vi besökte dagen innan. Hos Codorníu var mottagandet ett helt annat. Vi startade i det stora besökscentret inrymt i den gamla ”vinkatedralen” ritad i slutet av 1800-talet av jugendarktitekten Josep Puig i Cadafalch. Den mycket professionella guiden visade oss den imponerande anläggningen med parker och 
vinanläggningar i samma vackra, katalanska jugendstil. Vi fick den sedvanliga tågturen i de 30 kilometer (!) långa lagringskällarna. Tanken att dessa gångar som täcker 25 hektar grävdes ut bara något decennium efter att man starta sin produktion är häpnadsväckande. Att göra något så storslaget och långsiktigt (det tog ett halvt sekel innan man var i närheten av gränsen för kapaciteten) verkar snudd på galenskap. Betänker man dessutom att detta är, och alltid varit, ett familjeföretag som styrs gemensamt blir det än mer obegripligt. I varje sunt företag finns det alltid en drivande visionär och någon realist som bromsar. Jag undrar i mitt stilla sinne vad den ursprungliga planen var innan Manuel fick ge efter och nöja sig med ”bara” tre mil källare.
Provningen var dock inte lika imponerande som rundturen. Det var absolut inget fel på vinerna. De flesta var korrekta, felfria men ganska charmlösa och ofta behäftade med de attribut jag förknippar med ointressant cava; bitterhet, liten fadd eftersmak och ”rökig gummistövel”. Helt okej var Anna de Codorníu som är flaggskeppet med en försäljning på 5 miljoner (!) buteljer om året. Riktigt bra var Reina Maria Cristina som märkligt nog är en av de få som den svenska importören inte tagit in:
Mycket ljust, gul färg och fina bubblor. Medelstor frisk och fruktig doft av vit frukt, gula äpplen, citrusolja, vattenmelon och hallon. Medelfyllig, torr och fruktig med en frisk, elegant och stram syra. Ren, ganska lång, välstrukturerad och mineralpräglad eftersmak.
Det mest intressanta med besökt var dock besöket vid druvmottagningen som vi fick tjata oss till. Vi hade nämligen noterat att traktorerna med de druvtyngda flaken stod och väntade med sin oskyddade last länge i den gassande, heta solen och ville veta mer om kvaliteten. Vi blev tämligen chockade av att se druvornas kondition. Här blandades hela russinlika och mögliga klassar med mosiga, oxiderade druvor och annat bös. När flaken backades till öppnade de en ventil där tusen och åter tusen liter av självrunnen och kraftigt oxiderad druvmust forsade ner i mottagaren innan de sunkiga druvorna tippades ner. Här förekom inten selektering överhuvud taget. Våra bekymrade frågor bortförklarades med en massa WBS*.
Efter att ha sett råvarans tillstånd är jag faktiskt ganska imponerad över att vinerna ändå är så pass bra som de är. Men förtroendet för Codorníu fick sig definitivt en törn. En rejäl sådan. Jag återkommer med en starkt kontrasterande bild i en senare bloggpost.
Besöket hos Recaredo direkt efteråt gav en helt annan bild av cava.
*Wine Bullshit.
Höga höjder och vildsvinsplågan
Onsdagen fördelades på tre olika besök som alla var intressanta på olika sätt. Jag ska kortfattat avhandla det första.
Parés Balta är en familjefirma som odlar ekologiskt och som drivs entusiastiskt av familjemedlemmarna som har sina passioner inom olika delar av produktionen. Vi togs på en vindlande färd i en Landrover och besökte vingårdarna som sträckte sig från normala 200 meter över havet till de små plättarna som låg insprängda på över 700 meter. Under två timmar fick vi uppleva en stor naturupplevelse där vi bland annat besökte biodlingar, plockade björnbär och blev bjudna på nyskördade fikon. Vi fick också reda på att det största problemet för odling i bergen var vildsvinen som nafsade på de söta druvklasarna. På de höga höjderna fick vi se övergivna terrasser för vinodling och befästningar från 1200-talet då spanjorerna höll stånd i bergen mot morerna. Med utsikten från nära 800 meter såg vi ut över hela Penedés och förstod slutligen hur detta lilla område kan rymma tre distinkta klimattyper.
De flesta av vinerna hade en tydlig aromatisk ton och tydlig syra som man ofta hittar i ”bergsviner”. De hade en tydlig personlig stil och elegans och efter att jag provat fyra olika cava. så noterade jag att jag inte skrivit något om bubblorna. De var helt enkelt inte viktiga utan vinet bakom var det primära och intressanta. Flera av vinerna var mycket bra, bland annat en vit och pepprig cava av den blå garnacha som vi fick premiärprova. Min favorit var dock Parés Balta Selectio Brut som kombinerade elegansen och den aromatiska profilen:
Medeldjup citrongul med fina bubblor. Medelstor och mycket fruktig och aromatisk doft av vingummi, mogna päron, smultron, liten jästton och en lätt örtighet. Ganska fyllig, torr och mycket frisk och tydlig fruktighet av gröna äpplen, omogen honungsmelon och ananas. Elegant med en lång nyanserad eftersmak.
Återkommer med utförlig rapport av de övriga besöken samt ett bildreportage. Har tagit MASSOR med bilder och en del riktigt bra.
Senaste kommentarer