Vinet och nu-drar-jag-strategin

I debatten om ekologiskt, biodynamiskt och ”naturligt” vin pratas det ofta om att vingården ska ”finna sin naturliga balans”, att vinet ska vara ”i harmoni” eller att odlingen ska ske på ”naturens villkor” och att vinet ska ge uttryck för ”den naturliga terroirien” och liknande beskrivningar. Det kan vara på sin plats att påpeka att det inte är mycket som är naturligt med vinodling.

Det vin vi odlar är för det första långt ifrån sitt naturliga ursprung. I naturen är vinet tvåkönat men genom domesticering är det nu en självpollinerande hermafrodit. Nästan alla druvsorter är korsningar som uppstått genom årtusenden av intensivt odlande och gröna druvor är dessutom mutationer då vindruvor i det vilda alltid är blå.

Bara genom att röja marken för att anlägga en vingård har vi gjort ett ingrepp i naturen. När vi sedan planterar en vinplanta har den först ympats på en rotstock av amerikanskt ursprung som troligtvis också är en hybrid. När vi sticker ner vinet i jorden inför vi en ny typ av växt i biotopen. Vi har förändrat naturen. Det stannar inte där. Om vi skulle låta vinet växa fritt så skulle det sprida sig som ett ogräs över marken för att leta efter ett träd som det skulle kunna klänga sig fast vid för att sedan sprida sig upp genom lövverket och vidare genom och förbi lövkronan. Men människan beskär, omformar, binder upp och tuktar plantan.

Dessutom planterar vi ofta vinet där det egentligen inte trivs, det vill säga i karg mark med lite vatten och näring. Detta gör vi för att tvinga vinets rötter långt ner genom jordlagren där den hittar ett jämnt tillskott av vatten. Försöker plantan skicka ut rötter vid ytan så plogar ofta  vinbonden av dem. Allt detta gör vi för att stressa plantan och få den ur balans. Vinet vill liksom allt annat levande sprida sina gener genom att föröka sig. Det gör plantan enklast och mest ekonomiskt genom att sprida sina grenar och bladverk och slå rot en bit längre bort. Det är huvudstrategin.

Vi gör alltså tillvaron till ett litet helvete för vinplantan som då tvingas ta till plan B: nu-drar-jag-strategin. Under ideala förhållande lägger vinet det mesta av sin kraft på att producera bladverk, klängen och skott. Men för den händelse att levnadsförhållanden skulle bli svåra finns en reservväg: druvorna. Eftersom plantan är djupt rotad och inte för egen kraft kan flytta till en trevligare omgivning måste den ta hjälp. Energin fokuseras nu på produktion och mognad av frukten. När druvorna ändrar färg och blir söta lockar de till sig fåglar som äter dem och flyger iväg till en annan, och förhoppningsvis bättre, plats där kärnorna (vinets DNA) skits ut – ursäkta uttrycket.

Under ideala, harmoniska och naturliga växtförhållanden blir alltså vinet en stor och frodig växt med små och ganska sura druvor. För att vi ska kunna njuta fruktiga, smakrika viner med en hög alkoholhalt så måste vi tukta, begränsa, betvinga och plåga vinet. Så naturligt var det med det.

Tyckte du detta var intressant? Läs även denna artikel om vad druvan innehåller.